Tankar

Vissa dagar kommer det över mig hur mycket jag tycker att jag har förändrats, både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte om det är normalt, men det känns som att jag lever i den största av bebisbubblor trots att Agnes snart är fem månader. Jag är så fruktansvärt disträ och klarar inte ens av att göra saker på egen hand utan att få smått panik, både att vara ifrån Agnes och för att jag helt plötsligt blivit folkskygg. Butiker är nog det jobbigaste, jag börjar svettas och vill bara därifrån. Jag försöker intala mig själv att det ska vara såhär, det är säkert helt normalt (?). Jag har också lite svårt att acceptera min nya (sladdriga) kropp... Men å andra sidan, vad den har åstadkommit är ju helt makalöst ♥