Det största ♥

Ja så har då brösten förvandlats till stora och runda silikonpattar över en natt! Här kommer kossan liksom ; ) Ha ha. Skämt å sido, det gör faktiskt rejält ont och jag bara hoppas att jag inte får mjölkstockning. Men huvudsaken är ju att Agnes äter och får i sig det hon behöver ♥


Tänkte försöka skriva lite om dagen D.

Förra söndagen donade vi på hemma och var på promenad med mamma, de "vanliga" förvärkarna kom titt som tätt. Fast jag tyckte nog att något kändes lite annorlunda, men kunde inte sätta fingret på vad det var. På natten fortsatte förvärkarna med jämna mellanrum och vid 05.00 så blev dom som sagt kraftigare. Klockan åkte fram och det var 20 min mellan. Kimpa åkte iväg som vanligt när klockan var 08.00 och jag stökade runt hemma. Värkarna fortsatte med 20 min mellanrum hela måndagen och på natten mot tisdag. När klockan var 04.00 tisdag morgon, ringde jag förlossningen för jag kände att jag behövde höra någons röst som sa att allt var ok. Vid 10.00 på tisdag morgon bestämde vi oss för att åka in, jag var trött och slut och ville bli undersökt. BB-väskan släpade vi med ända upp men vi visste nästan att vi skulle bli hemskickade. Jag var öppen två cm och livmodertappen var helt utplånad. Det sura var att när jag låg där med CTG-kurvan på magen så kom det bara en, max två värkar. Det stannade liksom av, och det var vanligt sa dom. Säkert för att man slappnar av på ett annat sätt när man är på plats med proffsig personal.

Därifrån var det upp till oss om vi ville stanna kvar eller åka hem. Med risk för en väldigt långdragen förossning så valde vi att åka hem. Kim tände ljus och fixade varmt badvatten åt mig ♥ Tror jag slumrade en liiten sväng när han skrubbade mig faktiskt. Sedan kände jag att jag behövde vila så vi la oss på sängen båda två, jag kunde inte slappna av eller ligga still för värkarna kom rätt så tätt och toppen på dom gjorde så jäkla ont! Jag gnällde och vrålade och hängde på Kim med jämna mellanrum och försökte få i mig lite gröt (hade bara ätit blåbärssoppa på förmiddagen). Men mitt i gröten, vid 16.00, inser jag att jag inte kan vara hemma längre, jag struntade fullständigt i om jag bara var öppen 3-4 cm, jag ville ha hjälp! Kim ringde in och vi fick komma för en koll sa barnmorskan. För en koll??!! Jag blev tokig av tanken, jag behövde ju smärtlindring ; ) Måste även tillägga att mitt i allt detta värkarbete mm. så var det ju extra skönt att vi bor längst upp UTAN hiss... Fy!  Väl nere i porten får jag stanna, andas och gunga mig igenom en rejäl värk. När vi var uppe i lägenheten, alldeles innan vi gick ner, så kom värkarna med 5 min mellanrum.

Jahapp, så var det andas, gunga, hänga direkt när vi klev ur bilen : )
Sedan speedade vi upp i hissen och blev placerade i samma intagningsrum som på förmiddagen. Kurvan kopplades på och jag fick lite panik för jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna ligga stilla så länge som 30 min. Barnmorskan och barnsköterskan som tog emot oss var hur gulliga som helst och sköterskan hjälpte mig att andas igenom några av värkarna. Något Kim iofs också var hur bra som helst på. Han hjälpte mig att andas så bra och bättre stöd kunde jag inte ha! Vi blev aldrig osams (läs: jag höll mig i schack och skällde inte på den stackaren ; ) Jag älskar honom om möjligt ännu mer efter denna upplevelse! ♥

Till slut kom barnmorskan in och undersökte mig mellan värkarna. Hon frågade oss vad vi trodde, hur mycket hade hänt? Jag svarade lite bittert att jag var öppen 3 cm och Kim trodde 4. Till allas stora förvåning (även barnmorskan och sköterskan) var jag öppen 9-10 cm!!! Helt otroligt och då fick jag en kick med ny energi och blev faktiskt stolt över mig själv att jag varit hemma och vi klarat det så bra tillsammans. Jag hade också tjatat till Kim hela dagen hur värdelös jag var som inte hade högre smärtgräns...

Jäklar vad nervös jag blev, vi skulle få se våran lilla bebis väldigt snart (trodde vi alla)!

Vi flyttades till en förlossningssal och jag fick byta om till den där sexiga landstingsrocken ; ) Lustgasen introducerades men jag var väldigt skeptisk i början, ville ju inte må illa och kräkas mitt upp i allt (för det hade ju lilla jag läst på internet att man kunde göra). Jag kunde inte hålla mig borta från masken vid nästa värk och jag sög i mig som bara den. Den hjälpte ett tag sen var vi tvungna att vrida på högsta effekt. Jag hade lite svårt att få i mig gasen innan en värk var på G för dom kom utan förvarning ganska ofta. Men lustgasen och jag blev bästa vänner ganska fort ändå! 

Kim hade tidigare sagt till personalen att jag ville ha bedövning i form av epidural (jag hade tidigt gjort klart för honom att han skulle säga till om det utifall jag inte orkade ; ), fast jag undrade ett tag om jag skulle strunta i den och försöka köra på ändå eftersom jag var öppen så mycket. Vid 19.00 ca, tog barnmorskan håll på hinnorna och fäste en elektrod på Agnes huvud för att hålla koll på hennes hjärtslag.

Hur som haver så blev det bedövning, men i form av en spinal (inget som lämnas kvar utan man blir stucken och den sitter i upp till tre timmar, epiduralen har man ju kvar och den pumpar liksom ut bedövning med jämna mellanrum) Orkar inte skriva i detalj om de olika metoderna så jag ber om ursäkt för mina diffusa förklaringar ; ) Jag fick spinal för att jag var så pass öppen och de ansåg att jag skulle hinna föda innan den gick ur. Jag fick vänta över en timme på bedövningen och nån gång efter 19.00 kom narkosläkaren. Hon fick sticka om och hålla på så det dröjde ännu längre innan den var på plats. Sedan kunde jag slappna av och fika med Kim : )

Vid 20.00 kopplade barnmorskan på ett värkstimulerande dropp, därför att när vattnet gick så "stängde" jag mig en cm (enligt min journal, det var ingen som sa något då). Jag hade ju inte ont av värkarna eftersom jag var bedövad, men kände att något hände i magen när dom kom. Droppet höjdes var 30:e minut och både jag och Kim började fundera om inget skulle hända snart? Jag ville gärna ha kvar bedövningen när det stora momentet skulle genomföras. Så blev det inte. Bedövningen hann gå ur och vid 22.20 började jag krysta med enbart syre i masken. Tror inte man får ha lustgas när man ska krysta heller? Har lite dålig koll.

22.40 kom världens mest underbara lilla flicka till världen med sina 3246 g och 50 cm ♥

Kim fick titta om det var en liten snopp eller puppilura och klippa navelsträngen. Båda vi blev väldigt förvånade över att det var en tjej, vi trodde ju från dag 1 att det låg en grabb i min mage : ) Det har noll betydelse vad det är för kön, huvudsaken allt går bra och att bebisen mår bra! SÅ har vi tänkt och sagt hela tiden! Skriver det för att förtydliga att könet aldrig spelat någon roll ; )

Jag är nöjd med min förlossning och kände aldrig att jag tappade kontrollen. Eller ja, när krystvärkarna tog fart, då skymtade kim döden i mina ögon tydligen ; ) Ha ha. Jag tycker att jag fick för dåliga och för vaga instruktioner om vad som gällde då, tyvärr. Det var nämligen så typiskt att det blev skiftbyte vid 21.30 så barnmorskan och sköterskan vi kände oss trygga med och kunde skämta med, och som uppmärksammade den blivande pappan så bra, inte förlöste mig. Det var lite trist.

Agnes är det bästa vi någonsin har gjort och ordet "älska" har fått en helt annan innebörd.

Hoppas att min lilla berättelse går att läsa!